NATO -aggressiv krigsorganisation eller fredsvän?

em>Frågan om Sveriges relation till NATO har diskuterats några dagar och idag inbjuder DN till debattinlägg. Här kommer ett.I Svenska Dagbladets artikel 20 maj sägs att I analyser om Nato dras ofta slutsatsen att Libyen-operationen var det största ögonblicket för den 63-åriga alliansen. Och SvD rapporterar idag att Sveriges statsminister Reinfeldt och utrikesminister Bildt deltar. I Afghanistan strider svenska trupper i ett folkrättsvidrigt krig för att öka USA:s inflytande. Dagens Nyheter rapporterar “Barack Obamas hemstad Chicago förbereder sig för omfattande demonstrationer mot Natotoppmötet på söndagen.”. Aftonbladet skriver 20 maj att kristider påverkar NATO medan Anna Dahlberg i Expressen menar att “Sverige hör hemma i Nato”. Av Dagens Nyheter 21 maj framgår “Natomötet i Chicago har enats om att inleda arbetet med USA:s robotförsvar för Europa. Det tidigare nationella försvarssystemet blir därmed internationellt. Förhandlingar har pågått i flera år, men nu tar man ytterligare ett steg. Flera länder fruktar ett nytt kallt krig.” – “Ja, nu säger man alltså att delar av systemet inte i första hand är till för att försvara USA utan för de allierade. Det uttalade hotet är Iran, men det politiska problemet är att Ryssland uppfattar det som ett hot mot sin strategiska kärnvapenskapacitet,” säger Jan Hallenberg, professor vid Försvarshögskolan. Det är mycket beklämmande och allvarligt hur lätt världsledare sluter upp bakom den i särklass mest aggressiva staten efter andra världskriget, och dess politik att kontrollera världen.
Och ännu värre är att idag 21 maj Reinfeldt, Bildt & Enström flggar för att Sverige ska gå med i den aggressiva krigsorganisationen NATO!

Allt detta ökar betydelsen av en inhemsk analys. Här är ett bidrag.

Förra veckan (14 maj) kunde man i Dagens Nyheter läsa att “Människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) kräver att Nato utreder militära attacker i Libyen, under perioden då Natoflyg attackerade styrkor trogna forne diktatorn Muammar Gaddafi. Enligt HRW dödades 72 civila, varav 24 barn, vid flygattackerna. – Attackerna var endast tillåtna att göras mot militära mål. Allvarliga frågor om vad Nato anföll kvarstår vid vissa tillfällen, säger Fred Abrahams på HRW.”.
Vi utreder Libyen-frågan längre ned.

NATO:s utveckling.

NATO (North Atlantic Treaty Organization) skapades som organisation formellt 1951, men byggde på parternas undertecknande av den s.k. Atlantpakten 4 april 1949. Bildandet skedde i hägnet av kalla kriget och den föregivna motståndaren hette Sovjetunionen. Tio europeiska stater samt USA och Kanada ingick. Mellan 1999 och 2004 blev nästan alla f d Öststatsländer medlemmar. NATO med högkvarter i Bryssel har våren 2012 28 medlemsländer. Den operativa organisationen leds av en Supreme Allied Commander Europe vilken alltid skall vara en amerikansk militär.
Efter Warszawa-paktens upplösning 1991 har NATO:s uppgifter omdefinierats av medlemsstaterna. Vid NATO-toppmötet i november 2010 i Lissabon antog organisationen ännu en ny strategi,den 7:e i ordningen. Den nya strategin “NATO 2020” hade tagits fram under ordförandeskap av USA:s förre utrikesminister Madeleine Albright. Lissabondokumentet har breddat begreppet säkerhet, för sin verksamhet, till en rad nya områden, vilka knappast förknippas med en Nordamerikansk/europeisk militärorganisation.

Strategin inleds med mycket högtravande ord, vilket har litetmed dess praktik att göra. NATO skall framöver ingripa mot “instabilitet, inkluderande framväxande av extremism, terrorism och transnationella illegala aktiviteter som smuggling av vapen, människor och narkotika”. Vidare man sig rätten att slå tillbaka anfall “vitala kommunikations-, transport- och transitvägar som internationell handel, energisäkerheten och välståndet är beroende av”. Även miljöfrågor i vid bemärkelse har hädanefter blivit en del i NATO:s kompetensområden:Avgörande miljö- och resursbegränsningar, inkluderande hälsorisker, klimatförändringar, vattenbrist, och ökande energibehov kommer att utforma den framtida säkerhetsmiljön på områden som berör NATO och som har en potential att påverka på ett påtagligt sätt NATO:s planering och operationer”. Datatrafiken kommer att övervakas i högre grad i fortsättningen då organisationen skall bli mer aktivt inom områden som rör “möjligheten att förhindra, upptäcka och försvara sig mot dataattacker”.

Kritik mot NATO.
Parallellt med NATO-toppmötet i november 2010 genomförde en rad antikrigs- och fredsorganisationer ett s.k. mot-toppmöte i Lissabon. Här framfördes en bred kritik mot den nya NATO-strategin. Mycket summariskt framfördes bl. a följande kritik (Gerson 2010, Street 2010):

# Warszawapakten upplöstes 1991, men NATO finns fortfarande kvar. Varför? En s.k. försvarsorganisation måste väl rimligen ha en motståndare? Det visade sig snart att NATO inte hade planer på nedläggning, det fanns andra planer.
# NATO har givit sig rätten att intervenera i andra länder, att bekämpa den s.k. terrorismen och agera i FN:s ställe, även utan något mandat. En viktig funktion för NATO är att säkra råvarutillgångar, t ex oljetillförseln till väst. NATO vill också aktivt driva på upprustning hos medlemsstaterna.
# För NATO är inte förhandlingar och diplomati det första svaret på en konflikt. Det är i stället militärt hot och krig. NATO-ledda krigsföretag, där Sverige aktivt deltagit, i Kosovo. i Afghanistan och i Libyen, kallas “fredsfrämjande”. För NATO är “krig är normalt”. Krig kan aldrig vara normalt. Krigen har varit mänsklighetens gissel genom tiderna.
# NATO hävdar att man stödjer icke-spridningsavtalet om kärnvapen, men samtidigt framhålls hur viktiga kärnvapnen är för organisationens maktställning. NATO avvisar därför en central punkt i avtalet som säger att kärnvapenmakterna skall arbeta för att få bort kärnvapen.

NATO och EU är idag sammanvävda, framför allt genom att 21 EU-stater är med i NATO.När man talar om NATO:s roll är det ofta svårt att särskilja den från NATO-EU-samarbetet. I krigen har de följts åt, oftast med ett mycket tunt FN-mandat som förevändning, eller så har USA och några av EU:s stora stater samarbetet. Så har det varit i f d Jugoslavien, första Irakkriget, Afghanistan, andra Irakkriget och Libyen.

Libyen

Gadaffi var förvisso en relativt blodig diktator, av samma slag som USA and andra NATO-stater stött i Egypten, Tunisien, nuvarande Irak (och på 1980-talet Saddam i Irak) och en diktatur av den typ som USA upprättat en masse tidigare i Latinamerika och andra delar av världen. Enligt FN-stadgan får en nations ledning använda även våld för att bevara staten, och det har ju hänt hur ofta som helst. Presidenterna Bush och Obama har mångdubbelt så många människoliv på sitt samvete som Gadaffi främst genom krigen i Irak och Afghanistan.

Libyen 2011 och the Responsibility to Protect (R2P).
Allt sedan Gadaffi grep makten 1969 har upprepade misslyckade försök att störta honom gjorts av USA, CIA, Storbritannien och Frankrike, bl.a. då han fört en självständig, ibland stormaktskritisk, och även svårbedömbar politik. År 2007 ställde sig 49 stater bakom USA:s program med upprättande av USA:s militära kommando i Afrika (AFRICOM) med syfte att kontrollera främst USA:s intressen i Afrika, inte minst gentemot Kina. Ett av de aktuella länderna skrev inte på, och det var Libyen.

Oljereserverna i Libyen är stora och uppskattas till mer än 43 miljarder fat. Oljetillpengarna i Libyen har bland annat använts för att förbättra infrastruktur, sjukvård och utbildning och våren 2011 var ett av de rikaste länderna i Afrika. Demokratirörelsen i norra Afrika spred sig också till Libyen i början av 2011. I motsats till de tämligen spontana och fredliga demonstrationerna i Egypten och Tunisien av obeväpnade människor beväpnades en del av demokratirörelsen i Libyen från utlandet. Rapporter från observatörer pekade då på att Gadaffi hade stor stöd från befolkningen.Enligt en rapport från Thierry Messan som tillbringat två månader i Libyen 20 augusti spred ledande massmedia som CNN, BBC, Al-Jazeera och France 24 genomgående en felaktig bild av situationen med osanna uppgifter om övergrepp av Gadaffis regim och dess militär. (Thierry Messan: War propranda _ Libya and the end of western illusions. www.globalreseacrh.ca/index.php?context=va&aid=26084).
En viktig förutsättning för NATO:s anfall på Libyen våren 2011 var Säkerhetsrådets resolution nr 1973. Däri anges att åtgärder får vidtas enligt kapitel 7 i FN-stadgan (Ingripande i händelse av hot mot freden, fredsbrott och angreppshandlingar).I klartext betyder det att våld får användas i andra sammanhang än i försvarssyfte. Resolutionen var därmed historiskt fullständigt unik. Den bygger nämligen på en ny tanke inom FN varvid “rätten att skydda” (responsibility to protect, R2P) en grupp eller en befolkning i vissa lägen väger mer än respekten för ett lands suveränitet. Enligt FN-stadgan är den fundamentala principen att FN eller enskilda stater inte har rätt att gå in i andra länder, dvs. kränka landets territoriella suveränitet, förebärande att de skall skydda eller rädda grupper av människor, t ex etniska grupper, eller i övrigt breda segment av civilbefolkningen. Bakgrunden till R2P var bl. a situationen i Rwanda, där en etnisk majoritetsgrupp slaktade en etnisk minoritetsgrupp, utan att FN eller omvärlden i övrigt ingrep.

Att principen om R2P är en avgörande fråga står helt klart. Edward C. Luck, professor i statskunskap och generalsekreteraren Ban Ki Moons rådgivare, uttryckte under en radiointervju (P1 2/4 2011) sin uppfattning om resolutionen : “Det är ett stort steg”. Diplomaten Jan Eliasson (s), som deltog i samma program, var mer nyanserad: FN gör det alldeles för lätt för sig. Vilken part skall man stödja i ett inbördeskrig?
Man kan notera attdenna viktiga fråga avgjordes av ett oenigt Säkerhetsråd.Vid omröstningen i rådet röstade 10 stater för, medan Ryssland, Kina, Tyskland, Brasilien och Kina lade ned sina röster, vilket innebar att inget medlemsland röstade mot resolutionen. Ryssland och Kina har senare deklarerat att de ångrade sitt ställningstagande och att de skulle ha inlagt sitt veto. Den ändrade hållningen skedde efter att de sett hur NATO totalt ignorerade resolutionens klara begränsning till upprätthållande av en flygförbudszon i Libyen. I stället engagerade sig NATO som aktiv stridande part genom att direkt angripa Gadaffis markstridskrafter, förse de s.k. rebellerna med ekonomiska medel, vapen och annan militär utrustning samt även sätta in mindre militära enheter i markstriderna.NATO inledde bombningar under det uppgivna skälet att skydda civilbefolkningen. Flera tusen bombanfall utfördes, ej sällan mot civila mål, och sannolikt dödades många tusen människor. Sverige bidrog med att skicka flygplan till NATO:s insatser. Trevare från Libyens ledare Gadaffi om fredsförhandlingar togs aldrig på allvar. Utvecklingen visade åter hur mäktiga stater kan töja på en FN-resolution, utan sanktioner och vidare att FN saknar maktmedel i denna situation. Specialstyrkor från USA, Storbritannien fanns på marken och stödde rebellerna, och bland dessa fanns enligt olika uppgifter även anhängare från Al Quaida (http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=26255). Bland dessa återfinns den kände Abdel Hakim al-Hasidi, som i en intervju i den italienska tidningen Il Sole medgivit att jihaddister stred i frontlinjen i striderna mot Muammar Gadaffi (Gerald A. Perreira: In the theater of the absurd – US-NATO support “Al Qaeda in Libya (http://www.globalresearch.ca/index.php?context=va&aid=24763). De s.k. rebellerna dödade sedan som bekant Gadaffi, i stället för att låta ställa honom inför internationella brottsmålsdomstolen, ICC, dit rätteligen också i så fall rebellerna och NATO borde ha kallats. Från Libyen har sedan människorättsorganisationer rapporterat om brutala övergrepp och tortyr och rebellerna, en grupp utan någon demokratisk förankring, vägrar då detta skrivs att lämna utan en son till Gadaffi till prövning av internationella brottsmålsdomstolen.

Libyen har under Gadaffi fört en förhållandevis självständig nationell politik. Kan detta ha bidragit till NATO-insatsen där och inte i vissa andra diktaturer i Mellanöstern, med folklig opposition, som Bahrain?
Exemplet med Libyen visar på den stora faran i att formeln R2P kan användas för att intervenera i andra länder, blanda sig självständiga staters interna angelägenheter, göra ensidiga ställningstaganden i förhållanden som liknar inbördeskrig, och ytterst blanda sig i inbördeskrig med syftet att senare kunna kontrollera staten och dess naturtillgångar.
Det kan finnas tillfällen där den nya R2P-principen kan försvaras, men det måste ske med stor försiktighet, och Libyen var definitivt inte ett sådant fall. Tvärtom så framträder då stormaktsintressena som mycket tydliga.

Ja, i själva verket överskred NATO snabbt och tydligt sitt FN-mandat. NATO-flyg genomförde minst 7000 flyguppdrag, och enligt flera bedömare dödades 20.000-40.000 människor, varav en stor andel var civila. Då anfallet inleddes hade 1000-2000 människor dödats enligt uppskattningar. Hur tänker de som hävdar att angreppet på Libyen var ett av de största ögonblicken i NATO:s historia?

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *